Recensioner

Här kan du läsa artiklar och recensioner skrivna om Gustaf Skoglund.

Greifswalder Zeitung 2 maj 1998

Festlig invigning av “Nordicher Klang”

Mångsidigt arrangemang t o m 9 maj

För att invånarna i hansestaden Greifswald (Pommern) och stadens besökare bättre skall kunna göra sig förtrogna med våra skandinaviska grannar, anordnas det årligen festivalveckan “Nordicher Klang” (nordiska klangen). Årets festvecka mellan den 5 till 9 maj var Greifswalds mest omfattande bidrag till Mecklenburg-Vorpommerns europavecka. Där gavs det tillfälle att lära känna den nordiska litteraturen, konsten, politiken, musiken och teatern.
Överborgmästaren Joachim von der Wense och universitetes rektor, professor Jurgen Kohler nämnde samstämmigt i sitt gemensamma hälsningstal, som hölls på teatern att de “nordiska klangen” onekligen bidrar till Greifswalds revitalisering. Därefter uppfördes kammaroperan “Jemand habe ich gesehen” (Någon har jag sett) av den isländske kompositören Karolina Eiriksdottir och den svenska librettisten Sara Erlingsdotter.
Senare på eftermiddagen öppnades Gustaf Skoglunds utställning i Nissan- Autohaus. Den 75-årige konstnären från Halmstad/Sverige är landskapsmålare i vidsträckt mening och i synnerhet naturlyriker.

Översättning från tyska: Georg Raulin

Källa: Greifswalder Zeitung 2 maj 1998

”Nordischer Klang” 1998 (Greifswald, Tyskland)
Invigningstalet av konstnären och ordföranden i Mecklenburg-Vorpommerns konstnärsförbund Helmut Maletzke med anledning av Gustaf Skoglunds separatutställning i Greifswald/tyskland den 5-20 maj 1998.

Översättning
Jag har äran att få säga några ord om Gustaf Skoglunds konst, om hans person och om hans utställning.

  • Landskapsmålare
  • Ignorerar trender
  • Romantiserande,fantastiska,lyriska landskapsbilder som ställer naturens skönhet i förgrunden
  • Fria landskapsbilder
  • Impressionistisk färggivning/färgharmoni, pastelltoner, bilderna utstrålar lugn och tystnad
  • Motiv: Vatten, kustlandskap, av vinden pinade träd
  • Favoritförfattare: Pär Lagerkvist
  • Skoglund diktar även själv. Han betraktar sin konst som motvikt till den gråa vardagen

Tillåt mig att jag här tillägger några egna tankar till Skoglunds biografiska citater. Ordet ”Landskapsmålare” liksom ordet ”hembygdskonstnär” väcker i vårt språkbruk (det tyska) associationer som skulle undervärdera dessa målningars nivå kraftigt. Alla dessa verk är långt gående abstraherade och därmed översatt till ett konstnärligt språk, så att begreppen ”landskap” och ”hembygd” hamnar i skymundan redan vid första anblicken. Man ser småprickiga ljusa pastelltoner likt underbara atmosfäriska skapelser, som är som sådana så vackra att de knappast kräver en egen föreställande förklaring.

Enbart detta faktum skulle i så fall kunna motsvara den internationella modernism som Skoglund, som han själv säger, ignorerar. Vid närmare betraktelse känner man igen de ofta framträdande formerna av land, himmel, sjö, strand, sten och träd, som frambärs abstrakt på ett säreget sätt. På några bilder blir t.o.m. stenbrott med svensk granit synliga. Detta är landskapsupplevelser ur Gustaf Skoglunds omgivning.
Att hålla fast vid det egna, självupplevda och känslofulla förtjäna, menar jag, högsta erkänsla.

För att motivera mina påståenden tillåter jag mig att citera vår stads störste son, Caspar David Friedrich:Följ obetingat din inre röst, ty den är det gudomliga inom oss och leder oss icke vilse. Med dina egna ögon ska du se för att troget återge.

Den ädla människan(målaren) känner igen Gud i allt. Men den gemene människan(även målaren) ser endast formen, ej anden.

Konstens sanna källa är vår herre, likt ett barns rena och öppna sinnelag. En skapelse, icke framsprungen ur denna källa, kan endast vara tillgjordhet.Varje sant konstverk mottas i en vigd stund och föds med salighet. Oftast föds det omedvetet ur konstnärens hjärtas obetvingliga lust.

Detta är förklaringen varför denne ödmjuke konstnär kallar sig anspråkslöst ”landskapsmålare” och ”hembygdsmålare” som samtidigt målar bilder, vars språk är internationellt.

Med denna grundinställning som konstnär är Gustaf Skoglund släkt med oss målare i Pommern på ett oanat sätt. Det är kanske därför ingen tillfällighet att vårt pommerska konstnärsförbund vårdar relationerna med svenska kollegor. Därvid tänker jag främst på konstnären Maria Blomberg,som gästade oss förra året tillsammans med ytterligare några svenska och danska konstnärer. Kanske vill de återigen ha en utställning i år här i Greifswald.

Att detta inte är en återvändsgränd utan ett utbyte oss konstnärer emellan må framgå av att jag för tillfället får ha en utställning i Stockholm.

Var så goda och fördjupa er i dessa fantastiska, ljusa och harmoniska konstverk av Gustaf Skoglund, vars konst samtidigt är som musik.

Översättning från tyska: Georg Rauli

Hallands Nyheter 4 nov 1998

Dikt och verklighet

Gustaf Skoglund har haft sin atelje i Stenhuggeriet i Söndrum sedan 1954.Han har deltagit i samlingsutställningar på Mjellby Konstgård men har aldrig tidigare ägnats en separatutställning där. På väggarna hänger nästan enbart naturmåleri. Motiven skapar han själv även om inspirationen kommer från en rad faktiska platser. Han hämtar en träd från en plats och en sten och ett vattenfall från en annan. Fascinationen för vattnet, strömmarna och källorna genomsyrar Gustaf skoglunds måleri. Han är medlem av källakademin och känner till många myter och skrönor om skogens källor.

Rädd för människan
Han berättar om Drakakällan där bygdens folk i ofredstid gömde sina värdeföremål. Som namnet antyder troddes denna källa vara vaktad av en drake. Men det är inte främst folkloristiken som intresserar Gustaf skoglund. Den mer verklighetsförankrade historien är en större drivkraft. -Det är konstnärens uppgift att hålla berättelsen levande. Vi kan inte bara skyffla arvet åt sidan, säger han-. Människorna lyser med sin frånvaro i de flesta bilderna. -Jag är rädd för människorna. De ställer till jävelskap vad de än håller på med. Det är deras spår jag skildrar och det är inte positiva spår.

Väckarklocka.
Gustaf Skoglund berättar att han fick något slags uppvaknande när han läste Harry Martinssons episka diktcykel “Aniara”1956 .Aniara är namnet på ett rymdskepp som evakuerar 8 000 flyktingar från den strålskadade jorden. Ombord på skeppet längtar passagerarna tillbaka till “Doris dal” och tittar bland annat på film för att minnas hur vackert där en gång var. -Då tänkte jag att vi måste bevara det vi har, vara rädda om det.

MALIN HENRIKSSON

Källa: Hallands Nyheter 4 november 1998

Hallandsposten 18 nov 1998

Lyriskt naturmåleri i hösten

En mogen mästares verk på Mjellby Konstgård

Gustaf Skoglund har varit Halmstad trogen sedan mitten av 1950-talet. Nu hyllas hans 75 år med en stor separatutställning på Mjellby Konstgård. Ingrid Larsson har varit där.

Målningarna som visas är, med något undantag, valda från de tre senaste årens produktion.”Motbilder mot hotbilder” säger Gustaf Skoglund själv om sina fria, lyriska skildringar av naturen i alla dess skiftningar. Det är bilder som andas stor lyhördhet för variationer i färg, form, rörelse och stillhet. Hav, äng och skog lyfts fram som en källa att hämta kraft ifrån, till hjälp att bevara känslighet och nyansrikedom i den omvärld som matar oss med dystra budskap. Målningarna förmedlar en känsla av intensiv närvaro i naturen, som om konstnären var ett med den och levde alla dess skiftningar. Det är ett impressionistiskt och poetiskt måleri där penselns framfart är lätt och säker. Rytmiskt, pulserande och ibland svepande i böljande linjer far den fram över duken. Den fångar essensen i upplevelsen av motivet i en personlig tolkning.

Friska nyanser
Det flödande solljuset tycks locka “Ängets björkar” till en virvlande vals i den friska sommargrönskan. Sommarängen fångar solens varma strålar till ackompanjemang. Grönskan i sommarens skog och äng är ofta spirande i klara , friska nyanser. Ibland låter sig motivet bara anas i det abstraherade linjespråket. I
“Sommarkällan” kontrasterar växtlighetens rikedom i former och förgreningar mot den stilla källan. Dess spegelblanka yta är upplöst av det intensiva sommarljuset som får den att uppgå i den omgivande grönskan. dramatik möter i “Stormigt hav” där vattnet upprivet skvätter och yr över den upprörda vattenytan. Man nästan skyddar sig från stänk. Eller som “I havsljus” där fuktigheten bär ljuset och ger det en kropp i sin sugande strävan uppåt. Fjäderlätt driver det över havet. Lätt, lätt och lockande till beröring. Som kontrast vilar “Brutet berg” som med sina kubiserande former anger tyngd och fast förankring. De höga klippväggarna skuggar vattenytan och ger den en uppslukande mörk ton.

Livslångt målande
Dessa abstraherade utsnitt av naturen fångas med stor känsla för rytm och rörelse. Ljuset lever i målningarna som en inneboende kraft. Det är nyansrikt och mättas med olika värmevalörer beroende på årstid.
Bakom detta måleri ligger ett livslångt arbete med färg och pensel. Det är en mogen mästares verk som vi kan njuta av under några höstmånader på Mjellby Konstgård.

INGRID LARSSON

Källa: Hallandsposten 18 november 1998

Borås Tidning 18 maj 1999
]

Landskapsmåleriets mästare

En gammal Boråskonstnär har återvänt. Efter en lång karriär är detta dock hans första separatutställning i Borås när Galleri Bacchus nu visar 30 verk av numera i Halmstad verksamme 76-åringen Gustaf Skoglund.

Det var också här han fick sin första utbildning för snart 50 år sen på Borås Konstgilles målarskola 1951-52- och här fick han sitt första genombrott. Dåvarande kritikern Torsten Ahlstrand berömde starkt hans debut som den “särskilt framträdande målaren” på Höstsalongen 1958- han kallades”starkt personlig” och “med intensiv och uttrycksfull färg”.

Vid vernissagen på lördagen gjorde sig också den över 90-årige Ahlstrand mödan att ta sig hit, och kulturnämndens ordförande Bengt Whalgren, som öppnade utställningen, kunde överraska med att medföra en Skoglund-tavla som alltsen 50-talet hängt på Bäckängsskolan och alltid fängslat honom utan att han vetat nåt om konstnären.

Det är också en landskapsmåleriets mästare vi möter, en med övertoner av mystik som ibland med flimrande färgeffekter och egenartade vita ljusfält för tankarna till Turner och ibland i motivets ödesdramatik anknyter till Caspar David Friedrich, dock alltid med klar och nykter formkänsla. Vinterkälla med dess mörka vatten brytande fram ur den snötäckta marken är ett strålande exempel.

Gyllene snittets formprinciper följs för det mesta, och man anar i grunden ofta en stramt kubistisk bildsyn med fint perspektivframhävande diagonaler. Detta måleriets ABC är dock alltid skelett, aldrig huvudsak. I stället tar en spontan och djärv kolorist alltid över, som i Efter ett regn med lysande liksom rentvättade blommor mot den åsktunga himlen eller i den cezanneska ljus/mörker-kontrasten mellan himmel och hav i Vinterstorm.

Oftast finner man ett inslag av pointillism som ger vibrerande närvarokänsla, dock inte som i Seurats färgfläck-stänkande utan mera likt vibratot i stråkmusik. Skoglund berättar att han fick iden´när han under sina oerhört dynamiska studieår för Torsten Renqvist på Valand såg skulptörerna arbeta med små duttar av lera som en i taget trycktes fast mot nätformen. Var det möjligt att överföra detta succesiva arbete på måleriet, undrade han och skapade ett slags närbildspointillism från bildens nederkant och uppåt, så som löv kan ses i närbid men längre bort försvinner i helheten.

Han talar om att han då arbetar med färgen med något av en kirurgs renhetskrav. Den läggs inte på med ens med noggrant urtvättade penslar utan med rena kartongremsor som därpå kastas.
I grunden för hans bildkomponerande ligger också något av schackspelets strategi- med dess ständiga krav att inta centrum-eller musikens formprinciper och variation- han fängslades tidigt av nyckelharpan och har själv byggt halvdussinet instrument, “tre som är för dåliga och tre som är för bra att sälja”.
Skoglunds nära kontakter med Sjuhäradsbygden skapades då han som ung småländsk kvarnmekaniker träffade 17-åriga Örbyflickan Ing-Marie som snart blev hans fru. Deras liv utvecklades i ömsesidiga femårsplaner- medan en drog ihop till familjens försörjning kunde den andra studera och tvärs om. Hon gick på folkhögskolor- både Viskadalens och Fristads- blev småskollärare och läste upp till först grundskole- och slutligen gymnasielärare. Han gick på konstskolor varvat med skiftarbete. Då de till sist kunde bygga eget hus i Stenhuggeriet i Halmstad hade de flackat omkring på sexton olika ställen.

Efter lång framgångsrik konstnärsverksamhet kom han tillbaka till Mark med en utställning i Skene 1997, varpå hans 75-årsdag firades med en stor utställning på Mjellby Konstgård i Halmstad i fjol. Utställningen på Bacchus domineras av de senare årens arbete kring motivkretsen “Från källa till hav” och förmedlar kontakten med en stor konstnär och en intagande personlighet.

Rolf Haglund

Källa: Borås Tidning 18 maj 1999

 

Hallandsposten 9 okt 2003

Gustaf Skoglund ur tiden

Naturlyrikens mästermålare i Halmstad

Konstnären, folkmusikanten och akademiledamoten i ”Akademin för de friska källorna” Gustaf Skoglund, Stenhuggeriet, Söndrum, avled på onsdagen efter en tids sjukdom i en ålder av 80 år. Sedan länge räknades han som en permanent medlem av Halmstads konstnärskoloni – en naturlyriker som inte sällan använde den mystiska vattenådern som referens och motiv.

Gustaf Skoglund var född smålänning i Östra Torsås i Kronobergs län. Hans födelse blev dramatisk till följd av att han var enäggstvilling och den nyfödde som kom sist. Förlossningsvården var ännu i sin linda, men båda klarade spädbarnsårens kriser. Både Gustaf Skoglund och hans tvillingbror Lennart visade sig tidigt ha konstnärliga talanger. Brodern spelade fiol medan Gustaf Skoglund målade och tecknade. Men att han skulle bli yrkeskonstnär var knappast något han då föreställde sig. I stället blev det ett antal år i västgötsk textilindustri innan han under en sejour på Borås konstgilles målarskola i början på 1950-talet fick en stabilare grund lagd och kompassriktningen uttagen.

Använd färgen!

Fyra års förkovran hos Torsten Renqvist på Valand i Göteborg följde och med sig ut i livet fick han uppmaningen ”använd färgen”, när han alltför välanpassat anslutit sig till de askgrå ideal som etablerats som reaktion mot den så kallade Göteborgskolorismen.

Och med färgen har Gustaf Skoglund genom åren handskats mycket och gärna och framgångsrikt – under vissa perioder har hans palett varit en av Halmstadmåleriets mest sprakande och hans dukar mötesplats för rött och gult och grönt i en polyfoni som knappast någon annan än upphovsmannen själv förstått att till fullo kontrollera eller tillgodogöra sig.

Som nämnts räknades Gustaf Skoglund sedan länge som permanent medlem av Halmstads konstnärskoloni. I generationen närmast efter Halmstadgruppen var hans namn ett av dem som alltid nämndes tillsammans med mer eller mindre jämnåriga målarkolleger som Hardy Strid, Olle Agnell, Alvar Jonson, Nils Johansson och Hans Fagerström. Litet stretade de alla i motvind och i skuggan av de sex ”stora” för att först så småningom komma ut i ljuset.

Drygt 20-talet separatutställningar och något halvdussin offentliga utsmyckningsuppdrag hann Gustaf Skoglund med under årens lopp. Dessutom deltog han i en mängd grupputställningar med särskilt hög frekvens för den halländska höstsalongen och Smålandssalongen i Värnamo som han hedrade med årlig medverkan.

I sammanhanget kan nämnas att Gustaf Skoglund i alla år varit en fångstman och jägare – ett intresse han ärvde efter sin far.

Naturintresserad

Att naturen var ett av Gustaf Skoglunds stora intressen märks också på hans målningar. Ofta ser man i dem en källa och under senare år började han också måla dit ett kvinnligt väsen.

Gustaf Skoglund var hedersledamot i ”Akademin för de friska källorna” vars syfte är att öka intresset för naturfenomenet. Han älskade att sprida kunskap om källorna och har bland annat hållit föredrag i ämnet på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm.

Vid sidan om lyriken och naturen var musiken Gustaf Skoglunds stora inspirationskälla. Och det handlar då om folkmusiken som han hade ett mycket intimt förhållande till även om den kom sent in i hans liv. Han både trakterade och byggde nyckelharpor – sex blev det genom åren – och han var en flitig deltagare i de sammankomster där spelmän möts och traditionen och kulturarvet vårdas.

Gustaf Skoglund arbetade nära nog in i det sista, varje dag året runt. I en intervju, inför sin 80-årsdag i början av april i år, framhöll han att en konstnär blir aldrig pensionär, bara äldre och mognare…

Närmast sörjande är hustrun Ing-Marie samt sönerna Jan-Erik och Paul med familjer.

2003-10-09

Hallandsposten 17 okt 2003

Höstlig sammanfattning

Gustaf Skoglund retrospektivt på Smålands konstarkiv
”Höstlövsfärgat ljus slår en krans kring källan trädens tack för vattengåvan”

Höstbilden – av Gustaf Skoglunds egen hand – skulle man mycket väl kunna tänka sig anbringad på ett epitafium över upphovsmannen. I det enkla poemet – samtidigt okonstlat och subtilt – finns både den klarhet och den sinnlighet som är lika självklara som anslående förtjänster och kvaliteter i hans måleri.

Den höst som just nu bäddar in oss i lövverkets suggestiva och skiftesrika färgspel och nätternas drivande dimmor – ibland lika upplösta som i Gustaf Skoglunds skiraste återgivningar av naturens och årstidsväxlingarnas förvandlingsnummer – blev hans sista. Smålands konstarkiv i Värnamo – i hans egna hemtrakter dit han trots många år i Halland gärna och ofta återvände – minns honom med en retrospektiv utställning som spänner över nära nog fem decennier.


Sommar vid källan (1996)

Noga utvalt

Det är en sparsmakad och spatiöst exponerad kollektion – bara trettio nummer stor – som imponerar just genom reduktion och återhållsamhet. De tillbakablickande manifestationernas sedvanliga och svåröverskådliga mångfald och överdåd vore annars vad man kunnat förvänta och befara. Att även kronologin är upplöst och tendenserna till tematisk gruppering mer antydd än genomförd är också att positivt notera. Här ställs bild intill bild – kontrasterande och kommenterade varandra – efter helt andra kriterier än att de råkar vara tillkomna under samma decennium eller röra sig inom en likartad motivkrets.

Den senare lät sig efterhand allt bättre inringas – det var ur naturen, dess inneboende mystik, komplexitet och komplikation, Gustaf Skoglund utvann sitt stoff och sin inspiration. Ur hans dunkla källor och trolska vegetationsflätningar träder ofta sägen och myt fram och talar till den sentida betraktaren. Från hans dukar återklingar en levande tradition som närt sig av både de breda flödena och de smala rännilarna i såväl odlings- som utvecklingslandskapet.

Från skog och källa, myr och lövhult, vände han emellertid ibland också – som så många andra Halmstadkonstnärer – sitt öga och sinne mot kustlandskapet med bilder som både öppnade sig mot vattenspegeln och horisonten med större ytor och friare rymd och fångade färg- och årstidsskiftningarna i strandäng och kusthed eller följde den slingrande vägen ner mot vattenlinjen.


Hamn (1956)

Igenkännligt

Det som präglar Gustaf Skoglunds måleri är det på samma gång omisskännligt identifierbara och i en långsam framåtrörelse ständigt föränderliga – den lätta, täta penselskriften, det raffinerat spelande ljuset, de milt klingande färgerna med sin dragning mot jordtoner, valörrikedomen med de effektfullt insatta stråken av gult och grönt. Allt är konstant och välbehärskat och till synes överraskningsfritt – men ändå aldrig statiskt eller likgiltigt eller bara slapp upprepning av det beprövade.

Själva grunden i denna nästan osynliga process – den osvikliga form- och färgkänslan – mera anar än direkt skönjer man i utställningen i Värnamo, som med sina således få men välvalda exempel följer utvecklingen steg för steg. Från 50-talets kubistiska – och litet valhänta – kompositioner över några Ölandsmotiv från det slutande 60-talet och en knapp handfull abstraktioner – som är inte mycket mer än just form och färg – rör sig både sinne, pensel och palett målmedvetet mot det impressionistiska och lyriskt skimrande, det subtila och sensibla och sensuella.


Vattenljus (2003)


Bäckaskog II (1975)


Gustaf Skoglund: Självporträtt (1956)

Sen brytpunkt

Särskilt intressanta att studera är just Ölandsbilderna som verkar ha blivit något av en brytpunkt i Gustaf Skoglunds skapande. Figurationen är fortfarande klar, men man anar här den påföljande linjeupplösningen och förtunningen som småningom bekräftas i den svepande penselrörelsen i en vårvinterbild från 1985 liksom i den täta penselskriften i en vy över Hökåsen från 1997 och det närmast intill total upplösning reducerade centralpartiet runt vegetationsfragmenten i en av flera källbilder från samma decennium.

Från den stora utställningen på Mjellby konstgård 1998 igenkänner man bland annat den lätt ominösa

”Brutet berg” – och utan bilder från brotten i Stenhuggeriet vore naturligtvis inte utställningen komplett – medan de två senaste verken, ”Fågeln” och den i underbara gråtoner skimrande ”Vattenljus”, är daterade så sent som i år. Inför den sistnämnda – en liten intagande pärla i hela produktionen – kan man med fog tala om en i det sista obruten skaparkraft…

JAN HÅKANSON
Telefon 035-147515
jan.hakanson@hallandsposten.se

Hallandsposten 7 juli 2006

Tillbakablick i Gustaf Skoglunds ateljé

VallmoGustaf Skoglund hade under många år sin atelje i Grötvik, på Svanhallavägen. Han var en konstnär med given plats bland konstnärsprofilerna i vår byggd. Det är en fin upplevelse att ta sig ut till Grötvik och besöka ateljen, vilken nu tjänstgör som galleri.

Förra året inleddes en serie utställningar, vilka kommer att ge möjlighet att följa Gustaf Skoglunds måleri från 60-talet och framåt. Denna sommar är det dags att blicka bakåt till “Kompositioner från 70-talet”. Utställningen äger rum just där konstnären hade sin arbetsplats. En rik miljö med mycket vackert ljus, omgiven av frisk grönska och blom, helt nära den klippiga kustlinjen.

Vallmo 1973

Gustaf Skoglund har sina rötter i Småland, men gick i slutet av 50-talet på Valands konstskola i Göteborg med Torsten Renqvist som lärare. Efter ett i det närmaste abstrakt 60-tal, med konturer som ställs markerade mot varandra, närmar han sig på 70-talet den naturlyrik vi känner från senare aktiva år. Vid denna tid började Gustaf Skoglund även att musicera, han började spela nyckelharpa. Tvillingbrodern inspirerade som spelman och flitig låtskrivare med fiolen som sitt instrument.

I måleriet svänger det vid denna tid. Det är klang i färgen och rytm i kompositionerna. Gustaf Skoglund var en säker kolorist. Hans naturlyriska bilder börjar nu ta sin form, alltid med rytm och intensitet i säker balans. Det är ett fint måleri vi får se.

Som i målningen “Vallmo” från 1973, där konstnären lyfter det himmelsblå mot en turkosblå färg, vilket står mot det vallmoröda. Med målningen av en skånsk herrgård ställer han lätt grafiska stenmurar mot naturens friska grönska. I den stora duken “Bäckaskog” råder naturens virvlar och lurande kaos i den vilande växtkraften. Allt med flödig omsorg och stor känsla för dukens rymd.

INGRID LARSSON

Källa: Hallandsposten 7 juli 2006

Årstider från 80-talet 30 juni 2007